Dom tråkiga anledningarna att spara

Ofta handlar inspirationspartiklarna och artiklarna kring ekonomisk frihet om att förverkliga sina drömmar, resa, kunna lägga tiden till det man önskar, leva mer hållbart med självhushållning eller flytta ut i en hydda någonstans. Jag erkänner att mina tankar ofta cirkulerar i samma områden när jag fantiserar och motiverar mig själv. Oftast handlar det om att se mer av världen och att kunna leva i min egen takt. Men det är när jag dagdrömmer, och det är inte den främsta anledningen att sparandet började.

Jag har goda anledningar att planera för en tryggare ekonomisk framtid som är mycket mer realistiska och jordnära än självhushållning, spännande resmål och självförverkligande. Dessa anledningar är inte ens i närheten av drömmiga och härliga. De är rent av tråkiga men nödvändiga och kommer ur en känsla av otrygghet. För att kunna släppa den känslan av osäkerhet och tänka mig ett större liv än jag har haft behövde jag kunna sätta check i trygghetsboxen först.

Bufferten gör det möjligt att hålla nästan över vattenytan i tuffa lägen

Det första och främsta anledningen är att jag har en smärtsjukdom som gör att jag blir lätt utmattad. ( Nu tänker jag nya tankar kring diagnosen men jag återkommer till det)

Jag har varit sjukskriven i perioder i hela mitt liv och insåg väl någonstans att jag inte tror att jag kommer att orka arbeta fram tills vanlig pensionsålder. Min mamma orkade inte det och råkade dessutom illa ut i förändringen av pensionssystemet, vilket resulterade i en låg pension och dålig hälsa.

Jag började spara för att jag har god anledning att tro att 1. jag orkar inte jobba fram till 68 och 2. det går inte att fullt ut lita på att pensionssystemet kommer att ta hand om mig.

Så det var det som satte igång mig; att ta hand om mig själv längre fram i livet.

Tankarna om att sparandet kan bli så mycket mer än att bara ta hand om mig själv senare i livet kom senare när tankemaskineriet hade satt igång. Då kom tankar om frihet och resor och njutning i takt med att behovet av trygghet och skyddsnät blev uppfyllda. Men första motivationen kom alltså ur en oro för framtiden.

Sedan händer ju saker i livet medan det långsiktiga sparandet pågår som gör att man kan behöva omvärdera sin plan. Och det som har hänt nyligen i vårt liv är att mitt äldsta barn, som är tonåring, har diagnosticerats med autism och möjlig adhd. Den yngre är inte utredd ännu men jag skulle bli förvånad om inte utfallet blir detsamma där. Det här betyder att jag inte bara tänker på att jag behöver ta hand om mig själv i framtiden utan även ta hand om barnen på ett helt annat sätt än vad jag hade planerat för. Det innebär också just nu en förlust i arbetsinkomst för vabbande, samordna diverse vårdbesök och att hämta på skolan när det är en dålig dag. Jag har möjligheten att gå ner i arbetstid för att orka med att vara förälder och att lotsa tonåringen genom studierna eftersom skolmiljön är så jobbig att det mesta av uppgifterna blir gjorda hemma efter skolan ( med mig).

Jag lovade att jag skulle återkomma till nya tankar om min egen diagnos och det ska jag göra lite kort. I takt med att jag lär mig mer om vad autism och adhd är och hur starkt ärftligt det verkar vara så kommer många aha-moments om mig själv och mina egna utmaningar genom livet. Undra vad läkarna skulle ha hittat om de inte var så snabba att kleta skoltrötthet, utmattning och depression som mina etiketter? Kanske fibromyalgi inte alls är förklaringen till varför jag är så känslig och blir så mycket tröttare än andra verkar bli? Varför ljud och ljus gör fysiskt ont och varför jag inte gillar att folk tar i mig? Såhär i efterhand så passar autism så bra in. Så bra att det är löjligt, nästan, och det gör mig lite ledsen att ingen vuxen kunde se detta runt mig när jag började skolka från skolan och att ingen läkare kom på att ställa sig frågan när jag blev utmattad eftersom alla intryck bara var för mycket. Varför jag snöar in på saker periodvis på gränsen till besatthet? Men men. Sånt är livet. Jag ser ingen större vits med att söka diagnosen nu eftersom jag har hittat strategier och förhållningssätt som funkar för mig och en diagnos skulle varken göra från eller till.

Så vad menar jag med denna långa utläggning nu då? Jo, att den här verkligheten med egna utmaningar och barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar hade potentiellt kunnat orsaka så mycket mer stress än den gör nu. I got 99 problems but ekonomi aint one, tack vare en rejäl buffert. Det är inte drömmigt och kul, men det är tryggt. Och det skapar utrymme för att drömma fritt!