I februari åkte jag och tonåringen på en mycket efterlängtad liten resa till London för att besöka familj och gå på musikal. Inte vilken musikal som helst, utan Dear Evan Hansen.
Vi bokade biljetterna i oktober och har i princip bitit på naglarna sedan dess rädda för att Fru Corona skulle ställa till våra planer. Ändrade planer är irriterande för vem som helst, men för en tonåring med autism och dess snarlika moder är det extra besvärligt.
Allt gick bra! Förutom att det kostar pengar att vara på semester då såklart och att jag har utvecklat någon sorts pengaångest under de här två åren som gör att det sitter en liten spargalen maggot i mitt huvud som vrider sig i plåga när jag spenderar pengar, trots att det är pengar jag specifikt lagt undan för ändamålet.
Missunnsam typ alltså, den där sparmaggoten. Den stackaren kommer att få vänja sig. Jag har nämligen tagit på mig spenderarbyxorna.
Inte nog med att månadens utgifter i februari främst inom transporter och utemat blev större på grund av vår lilla londonsemester. Vi har också börjat boka sommarens stora familjeresa, varav min del av kostnaderna hittills syns på nöjeskategorin.
Lägg på det att elräkningen på grund av vinter fortfarande känns extremt obekväm när en som jag, förutom villan, även lyxar till det med ett fritidshus med direktverkande el och en mycket lynnig luftvärmepump som värmekällor.
Jag har lagt undan pengar till både den lilla och den stora resan på bankkonton som jag har plockat ur denna månad. Fiskade också ur transportkontot. Det gör att månadens procentfördelning ser lite konstig ut och att sparandet ser mindre ut trots att det är ungefär samma summa investerad och sparad absoluta siffror som vanligt. Det kommer fortsätta att vara så eftersom vi bokar mer och mer av resan efterhand.
Samvetsmässigt kämpar jag med att vi avser att åka ut på en långresa med flyg, men eftersom det är mer eller mindre omöjligt att ta sig London-Kanada-USA på annat sätt så blir det så. Men, säger då vän av ordning, det går ju att låta bli att åka så långt och istället tågsemestra mer lokalt om du nu bryr dig om klimatet. Ja. Det gör det, svarar jag då. Det är säkert helt underbart för många. Personligen kan jag inte tänka mig många fler skräckinjagande resesätt än långsamt med tåg tillsammans med båda mina barn samtidigt. 7-åringen är en mindre och muntrare hyperaktiv version av 15-åringen och så mycket som jag älskar dem så är det helt enkelt ett mentalt maratonlopp att göra saker tillsammans. Det här blir första gången vi reser så långt alla 4 tillsammans. Jag sätter allt mitt hopp till att flygplanen har skärmar i sätena som underhållning. Och alkohol kanske.
Klart slut.